Tvestjärtar - Dermaptera, som de vetenskapligt heter - är allmänt kända djur. Trots allt är deras biologi dåligt undersökt. Intresserade amatörer eller yrkesentomologer som regelbundet befattar sig med denna insektsgrupp, är snarast sällan, att finna. Helt annorlunda förhåller det sig med andra insektsgrupper som fjärilar, skalbaggar och trollsländor.

Det är därför förvånandsvärt, ty tvestjärtar förfogar över interessanta egenskaper. Framförallt, hos insekter mycket sällsynt, är deras omtanke om avkomman. Tvestjärtars ägg- och yngelvård - troligen hos alla arter - är ett sätt, som gör dessa djur mera sympatiska. När moderdjuret sedan dör, tjänar hon även som föda åt ungarna tills de klarar sig själva.

Två av Sveriges fyra arter har flygvingar men endast en art, liten tvestjärt, har anträffats flygande, denna kan även anträffas när den flyger mot ljus, medan den vanliga tvestjärten inte har anträffats flygande. Deras flygvingar ser ut som en solfjäder och är komplicerad ihopvecklad under täckvingen. Här har amatörer något att bidraga och observera den vanliga tvestjärten vid flygning. De andra två arter, busktvestjärten har endast täckvingar och skogstvestjärten inga vingar alls och kan därigenom förväxlas med larver (nymfer) av andra arter när man inte är specialist. Bakkroppsspröten, heter på latin "cerci", hos hannar mest utbildat som en nyptång, invändigt ofta försedd med taggar, medan honans är mera rak och koniskt med krökt spets. Cercin används som hjälp, att veckla ihop vingarna eller hos hannar vid parning, men även som försvar.

De få i Sverige förekommande arterna är lätt att identifiera, genom att titta på ett detaljerikt foto av varje art . Endast två övriga arter kan förekomma, som är tillfälligt införda. Där främst den i Danmark förekommande sandtvestjärten möjligen kan finnas vid kusten i Skåne. Den är mycket större en vår vanliga tvestjärt och därtill tvåfärgad brun och gul. I Europa förekomer drygt 83 (Fauna Europaea) och i hela världen lever idag ca. 2200 kända arter. De största tvestjärtarna förekommer på Nya Zeeland, och kan uppnå en längd på 6 cm.

Namnet "tvestjärt" i Sverige och "saksedyr" i Norge, hänvisar till ändbihangen, även så på spanska, italienska och portugisiska men däremot avviker namnen i andra länder. I Tyskland heter de "Ohrwurm", i England "earwig" och i Danmark "ørontvist". Likaledes ingår örat i namnen på franska och ryska. (Flera namn i olika språk i Datenbank: "Vernacular, Native or Common Names")

Tillkomst av namnen med ordet öron, har säkert tillkommit sedan lång tid tillbaka. Möjligen har i gamla tider en luffare övernattat ute under ett träd eller en bonde tagit en tupplur på fälten. Många är allätare eller äter späda blomblad. När natten går till ända söker de sig till mörka platser under stenar (rent tillfälligt in i morgontidningen i brevlådan). De föredrar trånga utrymmen och älskar även att ha ryggkontakt. Så vill man fånga dem, så duger wellpapp utmärkt.

Trots all skrock som är förbunden med deras namn, så är alla tvestjärtar mycket renliga djur och därutöver nyttiga, medan de förtär bladlöss.